Nånstans i bakhuvudet ligger ett minne och skvalpar kring en dunge med träd. Vi skulle spela 32-delsfinal i Gothia Cup med Azalea-Väster mot Torslanda på Ruddalens träningsplan, den som ligger bortanför grusplanerna. Coach hade samlat oss allihop under träden för att få lite skugga innan uppvärmningen, han pratade om en gyllene chans att ta sig vidare och gå riktigt långt i Gothia.

Han matade oss med positiva bilder inför matchen och känslan var att vi skulle fixa det. Lite drygt en timme senare var det över. Vår målvakt hängde tvätt på en hörna i slutet och en match som vi totaldominerat slutade med förlust 1-2. Efter matchen minns jag hur jag inbillade mig att det var kört, att jag aldrig skulle spela en så stor och viktig match igen och till och med funderade jag över om det verkligen vara värt att spela fotboll då förlusterna sved så. 14-15 år senare blev jag svårt överkörd av Masthugget i Västra Cupen, 0-6 var sjukt förnedrande. De sprang sönder oss och jag kände mig mest gammal och sliten när unga killar sprang som om de aldrig gjort annat.
Vi hade innan matchen en grym chans att kliva in i det riktiga finrummet och en semifinal mot storklubben Utsikten. Men det blev ett antiklimax som kommer vara svårt att förhålla sig till för lång tid framöver. Jag hatar att förlora.

Och skall man nånstans se tillbaka på sin blygsamma karriär så är det kanske inte nivån man skall fokusera på utan matcher på den nivån man befinner sig. Självfallet är det kul för Utsikten att spela final mot Älvsborg men alla har ju förväntat sig det, hade däremot vi något år tagit oss till final hade det varit en stor match för oss där vi vid seger skulle spelat Svenska Cupen.

För om jag släpper nivån, som inte varit speciellt imponerande och istället fokuserar på stora matcher på den nivån man befunnit sig så har man ju samlat på sig en del matcher nu som man faktiskt kan vara lite stolt och glad över när man kollar i backspegeln. Förra hösten spelade vi flera matcher som jag kommer minnas länge även efter karriären. Vändningen mot Argo med en man mindre med två mål sista fem minuterna, segern mot Knippla där vi avgjorde i 90:e och framförallt matchen mot Pushers där vi kunde säkra seriesegern och gjorde 4-0 i första halvlek.

Matcher som andra skrattar åt för att nivån är så låg men för oss som brinner för denna nivån är det underbara matcher att få vara med om. När jag för ett år sedan intervjuade Håkan Mild så pratade han om äktheten och kärleken till fotbollen på de lägre nivåerna, att det är på riktigt. Och jag är övertygad om att jag hatar att förlora lika mycket som killarna som spelar på högsta nivån men deras förluster får en annan betydelse. Och de är bättre än mig på att spela fotboll men likaväl så ligger jag alltid sömnlös efter en förlust och analyserar och analyserar eller vid seger är så upprymd att jag inte somnar av den anledningen.

För mig är lokalfotbollen äkta. Även om fotbollen inte är lika vacker som när de bästa lagen spelar boll så är känslorna lika vackra, det har jag lärt mig de sista åren och när jag för några år sedan i april stod i regnkläder och kollade på Önnered-Masthugget istället för semifinalerna i Champions League med mina vänner så förstod jag att jag var körd. På riktigt. Det är de äkta känslorna för lokalfotbollen som gör att jag lägger all den tiden jag gör via blogg och eget fotbollsspelande . Jag hoppas allt att jag har några stora matcher kvar att spela, kanske redan denna säsong eller nästa års Västra Cup eller i någon serie längre fram.

Jag kommer hata förlusten mot Masthugget tills jag lämnar jordelivet och jag kommer minnas matchen mot Pushers i mitten av oktober 2012 på samma sätt, fast med värme. Om Älvsborg kliver ut och gör en grym match i finalen och lurar Utsikten på segern i cupen kommer de kunna minnas den matchen länge länge som en av de största matcherna i karriären. Även om de inte är Champions League. 

///Dalla