Jag hade under hela höstterminen skrävlat i Högskolan Västs korridorer med klasskamraten Emanuel bredvid mig om hur duktig jag var på fotboll, hur stor stjärna jag ansågs som och den respekt öborna ute på ön, där jag spelade fotboll, tillbad mig. "Bjökö?" Frågade Emanuel än en gång efter någon av mina historier. Mitt skrävel var obefogat men det visste ju inte Manne, jag tänkte att han läser väl knappast ”bjökös” hemsida eller följer vår serie under ”övrig fotboll” i Göteborgs Postens bakre sidor. Jag menar en GP prenumeration är väl småländska Manne alldeles för snål för, så jag kunde obekymrat breda på mina historier om hattrick, utmärkelser och finter som inte ens Zlatan kunde rå sig på medan vi promenerade från föreläsningar bort mot cafeterian.

Manne hade tidigare under hösten visat ett intresse av att återuppta sin fotbollskarriär men letade fortfarande efter ett lämpligt lag att göra comeback i. Jag kan höra med coach om du kan komma och träna med oss hörde jag mig själva säga lite nonchalant precis innan jag förde pappersmuggen med alldeles för varmt kaffe mot läpparna som en del i den triumferande och nonchalanta gest jag i stunden bestämt mig för att göra, som om jag spelade i Barcelona och befängt föreslagit Manne att komma och provträna med oss, vad skulle han göra där liksom, fylla på vatten och agera bollkalle möjligtvis. Emanuel tackade så ödmjukt som bara Manne kan för mitt välvilliga åtagande. 

Så blev det också. Andreasson som med fjolårets skrala närvaro under försäsongen vandrade runt med rädsla inför ett upprepande av detta faktum blev stormförtjust när det vankades påökning i truppen. Satan också, nog har jag överdrivit och tänjt en aning på sanningshalten i mina historier inför Mannes godtrogna stora ögon. Visst har jag kanske gett ett sken av en storslagen Seb som den närmaste legendariska storspelare på den fotbollstokiga ön Björkö, detta skulle ju givetvis raseras om Manne fick följa med ut och provträna, inte minst om han nu också skulle få möjligheten att ingå i laget. Visst har jag gett honom en bild jag har svårt att stå för och nu riskerar att göra mig själv till åtlöje, men att ljuga för den godtrogne och varmhjärtade Emanuel kunde jag inte göra. 

Den kalla januarikvällen var nu ett faktum, Emanuel skulle få göra sin första träning i den gröna Björkötröjan. Det var onsdag och platsen var Björkös gymnastiksal. Vi parkerar bilen och går runt husknuten till baksidan där entrén är placerad. Utanför står resten av laget, den enda nyckeln vi fått med oss i tron om att öppna den dörr som skiljer vinterkylan mot en varm och ljus idrottshall passar inte i låset. Det muttras lite varstans i den klunga som dragit ihop sig nedanför trappan till entrén. Uppe på trappan står Filip Thuresson och försöker frenetiskt få upp dörren genom ren och skär, ja styrka. En styrka som visar sig för klen. Filip ger efter en stunds slitande upp och sluter upp med resten av lagkamrater. Visserligen kliver någon annan upp och därefter någon annan i hopp om att vara den som kan med styrka och visst precisionsmässigt lirkande få upp dörren och iklä sig rollen som hjälte, men samtliga aspiranter utan något vidare synligt resultat. Emanuel är under hela stunden stillastående, med betraktande ögon mot sina kommande lagkamrater och med den oundvikliga tanken på vart fan har jag kommit? Eller som han tänkte, "vafan ha än kom’ et?" 

Svetsades samman
Jag tror och menar att det är under denna långa session av kyla och frustration, där vi som lag, under tidens gång smög allt närmare och närmare varandra, såväl fysiskt för att hålla kylan borta men också mentalt. Vi gick från ett "IFK Bjökö" som tagit en sen kvällsfärja ut en onsdag för att träna till ett IFK Björkö som gjorde sina första förberedelse på resan mot stundande äventyr, en resa som sträcker sig längre än en båtseglats från Öckerö tillbaka till Björkö, med en skinande pokal som tyngsta last. Mer om den senare.

Det var under de vinterkvällarna i den lilla gymnastiksalen och på en mörkt och kyligt Hovgården som grunden till framgångsfregatten grodde. Det är under vintermånaderna som de starkaste av plantor gror sig starkare för att under sommarhalvåret blomma ut, vackrare än någonsin. IFK Björkö hade inte blommat på flera år, men vi hade inte heller ruttnat. Vi låg kvar i den mörka, fuktiga jorden och grodde, vi kunde i det skedet bara ana hur starka och vackra vi till våren och sommaren skulle blomma ut.

Försäsongen var en fröjd att få bevittna. Vi körde förhållandevis hårda träningar utan något gnäll, fler och fler anslöt sig till truppen och en hög närvaro gjorde att kvalité och motivation tog oanade höjder. Vi var många, starka och alla hungriga på att visa det nya Björkö som hade fötts den kyliga kvällen i januari.

"Han é klar"
Och så en dag var det klart, Anders Bothen i Björkö. Det var efter kickoffen som styrelsen i form av Grusell och Wigerud strategiskt utnyttjade Bothens rådande form och skickade över borden en vit servett för Anders att signera. Efter en löprunda längs ön, otaliga öl och en lång bastusession var han inte sen med att sätta bläcket mot servetten, sträcka armarna i luften och vinglande över dansgolvet skrika ut ”Han är klar” syftande på sig själv, i tredje person på Zlatanmaner.

Dessutom var ytterligare en värvning i sin linda, det ryktades om att en spelare med superettankvalitéer var på väg mot kusten med sikte på Björkö. Anton Skåne Hjalmarsson gör entré och plötsligt låter Manne som renrasig Göteborgare. Det blir ett allmänt och mycket omtyckt sätt att imitera Anton på dålig skånska sägandes dumma fraser för att vinna lätta garv, simpelt med effektivt sätt att få Anton att känna sig välkommen in i gänget.

När det dessutom står klart att den tidigare stommen i truppen blir kvar är förhoppningarna om en bra säsongen stora, mycket talar för att 2013 skall bli ett år att minnas.

Några dagar efter kick-offen mottog jag dock ett meddelande från Patrik Ermesjö. I respekt mot eventuella yngre läsare tänker jag här på bloggen inte citera ordagrant hur Patrik formulerade sig, men det rörde sig om en viss matchtröja och att om denna inte återfick sin forne ägare skulle tår bli trampade på och bröstkorgar intryckta. Jag har alltid sett upp och i viss mån varit rädd för Ermesjö. Dels är han stor, stark och sådär attraktiv som gör att de homosexuella gränserna blir luddiga men dessutom finns det ju  två av honom vilket är än mer skämmande så jag bestämde mig för att gå honom till mötes. I dagsläget har han ännu inte fått sin tröja med nummer 8 på ryggen men han vet att den är hans så fort han behagar att ta den tillbaka.

Det har varit en lång vinter-vår-sommar med massor av händelser och ting som bör lyftas i en kontext som denna, tyvärr kan dock inte allt rymmas, varken här i texten eller i mitt minne så här följer så ett urval.

"Jag minns..."
Jag minns otaliga vinster i träningsmatcherna, snygga mål och en skön vinnarkänsla som spred sig genom truppen i takt med att våren smög sig på.

***

Jag minns Daniel Ridleys ständiga duschande, hur signerad, vissa gånger i sällskap med Bothen eller Iversen fick vänta för att Ridley skulle få duschat och sjungit klart. Hur det blev till en vana att sitta färdigombytt och nicka till Korven när han som sista man gick från omklädningsrummet och bad en att dra ner haspen och släcka lyset i klubbstugan.

***

Jag minns Filip Thuresson och Robin Mos briljant illustrerade överlapp på Askims IP. Jag minns den blytunga förlusten i seriepremiären mot ett okänt Kungsladugård. Jag minns Mattsson Mattssons blytunga benskydd, Jofa modell -84. Jag minns inte när Robin MOs tå såg normal ut senast men jag minns den eviga kampen mot nageltrånget. Jag minns alla röda kort vi ådrog oss under försäsongen som gjorde att vi inte allt för sällan avslutade matcherna med en man mindre. Jag minns den otroliga närvaro som infann sig under städdagen på Björkövallen, bara dagar innan vi kärt äntrade naturgräsplanen. Jag minns arbetsledaren Erik Iversen som med en högt åtdragit midja och en kaffekopp i handen dirigerade resten av mannarna vilka träd som skulle kapas och vilkas som fått nåd. Jag minns Anders Bothen och Daniel Ridley som samma dag gick bärsärkagång med en yxa och gav sig på samtliga trän som Iversen bara minuter tidigare deklarerat som ”icke aktuella för beskärning”.

*** 

Jag minns att Manne en dag bara försvann från laget och dök enbart upp sporadiskt med en kråka i näsan som ursäkt att endast träna lätt. Detta faktum gör det än mer anmärkningsvärt att jag lägger cirka 800 tecken på att inleda krönika helt om Emanuel Stefanson. Manne. Myten. Legenden.

***

Jag minns alla Barcainspirerade övningarna som Göran försökte lära och få oss att göra. Jag minns alla Bayerninspirerade övningarna som Göran försökte lära och få oss att göra efter att vi lämnade den spanska tiki-taka fotbollen och istället förde en tysk- anfallsfotboll.

***

Jag minns alla vinster på Björkövallen och alla ursäkter och faktorer som gjort att vi haft svårare på bortaplan.

***

Jag minns Viktor Granstavs comeback efter flytten till Jonsered. Jag minns min ständiga frustration över att redaktionen på Björköbloggen uppenbarligen hade en mental svacka när det kom att stava mitt namn i matchrapporterna, Sok, Sock, Zoc, Sozk, Szock, Zooooken.

***

Jag minns titanicögonblicket på vägen tillbaka från kvartsfinalen på Hyppeln där jag ömsint håll tag om Anders Bothens utsträckta armar medan båten, styrd av Fralle satte kurs mot Björkö och torsdagens semifinal.

Skeppet är hemma
Och så är det den där andra båtresan med den skinande pokalen tillbaka till Björkö på lördagen. Tidigare under veckan hade det varit stor taggning hos samtliga spelare, vi peppade varandra inför finalen på lördagen långt innan vi ens var klara för att spela semi, men vi hade en stark tro på varandra och visste att vårt öde låg i våra egna händer. Starkast tro hade Andreas Haglund. Det var omöjligt att jämföra någon med Haglunds vilja att göra lördagen den 6 juli 2013 till en magisk dag. Och när dagen väl var framme, förberedelserna förbi och bara en minut ifrån full tid och en förlängning så klev han fram. Från eget straffområde tog han en löpning och satte dit en bredsida efter en väl avvägd yttersida från Vigge Granstav. Luften gick ur Öckeröspelarna och euforin hade inga gränser bland de gröna. Senare på kvällen skulle samme Haglund även få briljera på scenen med en gitarr i händerna och pilska björköbor på andra sidan mikrofonstativet. Det är något oerhört sensuellt med Haglund, om det är hans imponerande muskulösa kroppshydda eller att hans frisör närmast liknar en fallos lämnar jag osagt.

När vi sakta guppade in i Björkö hamn, sjungandes med pokalen som högsta segel och togs emot av hamngästerna var det inte lätt att hålla tårarna tillbaka. Alltså jag grät inte, och hade jag nu gjort det så berodde det snarare på att jag har en kraftig allergi såhär års och inte att jag var känslomässigt berörd.

Det är en ynnest att få vinna en Skärgårdscupstitel. Det vore magiskt att få vinna division 5B i höst och jag har en stark tro om att vi också kommer göra det. Men det största privilegium är att få sitta såhär, efter halva säsongen 2013 och få blicka tillbaka på alla härliga händelser vi haft tillsammans och för en kort sekund drömma om allt det som framför oss står. Det är fan inte en självklarhet utan något man förtjänar, något som gör en speciell och något värt att kämpa för. Märket på vårt vänstra bröst när tröjan glider ner för axlarna (gäller ej Filip Thuresson) är kvittot på att vi tillhör den utvalda skara som stolt kan titulera sig som en del i det vi är. 

Vi är, Björkö!  

Er kapten, Socen.